hipsnribs

Sitter på toaletten, är klar för längesen. Orkar inte torka mig eller klä på mig. Min mätta mage veckar sig, tre stora tjocka veck. Mina lår flera decimeter breda av tyngdkraften mot toalettsitsen. Mina bröst som är för stora för min bh, som i sin tur var för stor för mina bröst en gång i tiden. Ser i tankarna min spegelbild nedifrån, min dubbelhaka som för några månader sedan inte ens existerade.

Tänker på vad jag ätit idag, vad jag ätit sen efter den 18:e juni 2011. Då jag gått ner 14 kilo och vikten var på 59,7 kilo. Tänker på när jag var hemma hos en kompis ett par veckor innan, låg och solade på hennes altan och drack kaffe i shorts och bikiniöverdel. Låtsades att jag var kissnödig för att det fanns en spegel på vägen till toaletten.
Jag älskade min spegelbild. Jag älskade att prova hennes kläder som för ett par månader innan inte jag inte ens skulle kunna trä på mig.
Vad jag dyrkade min kropp, vad jag var stolt över mig själv, vad inte alls jobbigt det var med en tom mage.

Känner hur min osäkerhet bara lyser nu, den 9 mars kl halv 6 på morgonen då jag rest mig från toaletten och lagt mig i sängen för att fortsätta skriva ner mina tankar. Skriver på min IPhone som kryllar av bilder från den tiden. Då jag tog minst en bild på min kropp varje morgon. Vad jag älskade vad jag såg, och hur jag såg att jag blev tunnare för varje dag.

När minst 7 personer påpekade varje dag att jag gått ner i vikt och de berömde mig för att jag var så fin, och vilken kämpe jag var, sa de.
Jag älskade de kommentarerna.

När jag en gång hade köpt en oversize-magtröja till ett par supertighta jeans, raybans och converse stoltserande visade upp min platta mage så fort jag fick tillfälle. Sträckte på mig lite extra för att visa att jag var smal!

Minns känslan av att se den där femman första gången på vågen, den vikten jag inte hade haft sedan jag vart högst tolv år. Den känslan var obeskrivlig.

Eller känslan när jag var utomlands och tittade igenom alla bilder på mig själv i bikini, om och om igen, alla kvällar innan jag skulle somna. För att jag tyckte att jag var så jävla snygg. När jag äntligen fick komma hem och direkt lägga upp bilderna på facebook för att jag var så jävla stolt!

Vad har jag gjort med mig själv? Varför tillät jag mig själv till att gå upp igen? Varför?? Varför har jag varit så destruktiv? Varför har jag inte håller löftena jag sagt till mig själv? Varför klarade jag det DÅ men inte nu?

Det har gått alldeles för lång tid nu. Jag tippar på att jag väger 68... 68!!!! Varför har jag tillåtit mig själv detta?

Det är endast JAG som gjort mig tjock, ingen annan, inget annat. Det är jag som tagit besluten att sluta träna och äta onyttigt och INGEN annan. Det är jag som dragit ner mig själv i botten igen.

Det är mitt eget fel att mina byxor spruckit, att jag inte kan ha storlek x-s på min jobbskjorta som de andra två smalaste tjejerna på jobbet har. Varför ska jag ha storlek s när dom får ha xs? Jo, för att jag SJÄLV valt det. Det är bara mitt fel.

Detta är min sista chans, jag kallar det nog inte ens chans, förresten, det är NU jag börjar jobba stenhårt för att få tillbaka min lycka igen. Jag dör faktiskt inte utan maten, jag dör inifrån om jag fortsätter med alla dessa jävla dåliga ovanor.

Härmed säger jag hejdå till ALLT som är onyttigt, är kolhydratsrikt, stora portioner, dagar utan träning, hetsätning för jag börjar ett HELT annat liv nu, när jag hjälper mig själv.

Det är nu jag tar ett beslut, och det finns ingen återvändo. Jag tänker vårda mitt beslut tills vågen visar 56,0 kilo. Det andra får fan vänta! Nu är det min tur att glänsa igen!

Nu är det MIN tur!!!!!!